Välkommen alla till Hoppa på Tåget!

Ja, precis som det låter, man hoppar enkelt på tåget och visar eller berättar om den relation man har till en bro.

En av Alnöns stoltheter är förstås bron som leder till vår vackra ö. Den börjar i Wii på ön och sträcker sig till Johannedal på fastlandet. Bygget startade med första spadtaget den 6 april 1961 och invigdes 1964, med trafikstart den 24 oktober samma år. Bron är öns enda länk till fastlandet, innan dess åkte man bilfärjan över.

Den här bilden är tagen 100 meter upp i en skorsten från ett jobb jag hade i fem år.

Just det, vi har en liten flygplats som jag kallar Bänkas Airport (Bänkås Hoppfält).

Ja där folk hoppar ut från fullt fungerande flygplan över ön 🙂

Bron var Sveriges längsta fram till 1972 då Ölandsbron invigdes (6 072 m). Den är 1 042 meter lång och seglingshöjden på 40 meter kändes imponerande, särskilt eftersom det fanns segelfartyg när den först ritades. Första spadtaget togs våren 1961, men det dröjde till 1964 innan man kunde åka över den ståtliga bron i pappas Opel.

Före bron bodde bara runt 2000 personer här ute, men på somrarna blev mångdubbelt fler.

Idag bor vi närmare 8 000 st här ute… sommarhalvåret tros det dubbla.

Jag minns färjan när den passerade bropelarna, men tyvärr har jag inga foton att visa eftersom föräldrahemmet brann ned och alla pappas fotoalbum gick förlorade. Idag ligger Alnöbron på tolfte plats bland Sveriges längsta broar.

Min far berättade att när han friade till min blivande mor var han ibland bara sekunder från att missa färjan när den kastade loss. Ibland backade färjan tillbaka, men det hände också att kaptenen bara vinkade när sista turen gick. Färjan låg nämligen på fastlandet under nätterna, troligen för att kunna användas av utryckningsfordon som ambulanser.

Min far fick sova över i bilen, och när kaptenen kom på morgonen tutade han glatt när första turen anlände. Farsan stod först i kön, fortfarande yrvaken. Tur att han var härdad man, annars hade jag nog inte fått se dagens ljus, med tanke på att min mor föddes här på ön.

Här sitter min vackra dotter på en bropelare nere vid vattnet och poserar. När hennes mor (Facit) fick se denna bild en gång i tiden förklarade dottern att hon inte skulle bry sig om vad vi gjorde på havet, eller ordagrant: Du behöver inte veta allt!

-Nä jag förstår det svarade modern. 

En morgon då jag skulle till jobbet, jag var bra tvungen att stanna till och föreviga detta minne.

En av våra två räddningsbåtar är placerad på ön, vid piren ut från det gamla färjeläget.

Ibland kan vädret vara riktigt dåligt när man ska över. Bron är tvåfilig med en körbana och har ganska smala trottoarer på båda sidor.

Att promenera och cykla är inte alltid en höjdare. För lite över ett år sedan, i kraftig vind, blåste en cyklist rakt ut framför ett fordon, men som tur var gick det hela bra.

Bron i morgondimma. 

Eller då man är på väg hem en sen kväll eller tidig morgon så måste man bara stanna till mitt uppe på och föreviga.

Barnet spejar nere vid en bropelare. Vad hon har berättat på senare år att ett gäng gick inuti bron däruppe, vid en bropelare var det en dörr som gick att öppna (upp bruten) och en trappa upp. Äpplet kanske inte faller så långt från trädet…

Min senaste segelbåt kom farande från Karlstad på trailer, och Milton rattade den galant 🙂

Ännu en bild från 100 meter upp. Nä jag är inte höjdrädd. Som polaren Per sa vid första blick här uppe:

-Ramlar du ned får du en smäll!

 

Detta fotografi kommer från morfars trappa upp till övervåningen, där jag som liten grabb ofta satt på ett trappsteg och beundrade bilden.

Som enda barnbarn kvar på ön kom den överlycklig till mig. Bron här var nybyggd då, brukade morfar alltid berätta.

Tåget tuffar såklart nästa lördag, destinationen blir då:

 

21 februari – En låt du tänker på.

28 februari – Glass

7 mars – Motljus.

14 mars – Kort

21 mars – Lång

28 mars – Valfritt tema.

 

Välkommen ombord allihop!

Så roligt att du vill vara med och bidra till att skapa det här temat.