Some image

Ett minne som dyker upp (runt två år gammalt)

Jag satt och letade något annat och hittade detta inlägg, eftersom jag längtar så att vandra på mina stigar här på ön kunde jag inte låta bli att drömma tillbaka.  Min fot****ul sätter P.

Vi hade inte provat på någon av skogens stigar på några dagar, snödjupet såg lite oroväckande ut. Någon hade ridit före förmodligen grannen Monika. Lola tog spets.

Vart tog du vägen blick 🙂 

Så nu kör vi full av fart och lycka!

Det här var mycket härliga stunder med henne.

Ja en äkta snö hund.

Lycka på stigen med vårt lilla fladderöra 🙂 

Det var givetvis vackert inne i skogen.

Hon lyder så vackert när jag ber henne stå för en poserings, mitt lilla hjärta 🙂

Full fart 🙂

Ja och stigen går faktiskt där. Det var jag som gick fel. 

Äntligen ser jag Nackavägen.

Här kan man försöka skaka av sig all snö. Vi hade bara halva sträckan kvar hem… jag valde vägen tillbaka.

Tur att den var skottad i varje fall.

 Vi stannade till vid en granne, Ann frågade om jag skulle få bära hem Lola? Ja hon lufsade sakta, men det var stora bollar med snö vid varje ben mot magen som troligen skavde.

Väl hemma vart det bad för Lola.

Det blir säkert en till tur idag (skrev jag)

(Jag hade två trogna följare då, Tack Ingrid och BP

18 svar till “Ett minne som dyker upp (runt två år gammalt)”

  1. Ja, tänk om man vore hund, älskade snö och skulle kunna springa i full fart genom tjo centimeter hög snö. Lola verkar älska snö. Ja, det verkar du ju också göra…

  2. Fina bilder. Bra att ha ett arkiv att drömma sig tillbaka till. Ha en bra onsdag! Nu ska jag jobba, det var en iskall promenad till jobbet idag.

    • Tack LillaSyster! Onsdag!?!? jag ligger en dag fel 😉 Besök på plåsterkåken hela dagen igår gjorde mig helt slut. Ja arkivet är kul och trevligt att gå tillbaka till… ja burr denna vintermorgon, nu vart det 2 grader kallare till nu här… Trevlig Onsdag på dig.

  3. Onsdag hela dan ☺️
    Härlig skogspromenad med fin vovva❣️
    Med en hund som sällskap blir man aldrig ensam.
    Din berättelse om mötet med cyklister gjorde mig svettig… folk är inte kloka, ibland undrar jag över hur de tänker – om de tänker?
    Vi hade vår rottisvovva sittande ute på gårdsplan när hon var unghund och skolan hade då lagt orientering även på vår mark så skolungdomar/högstadiet passerade emellanåt över vår gård när de som varit med förr tog en genväg… plötsligt såg min man hur några tonårspojkar sparkar mot/på vår rottisvovva som kryper ihop och gråter. Han fick ju frispel som tur sansade han sig och ringde rektorn i stället för att spöa pojkarna.
    Efter det tillfället har vi inte längre några skolungdom runt om vår mark.
    Galet hur det kan bli.
    Nu ska jag ta itu med denna dag vi hörs sen… ha en bra dag / åsa

    • Onsdagen har jag sovit bort, min kropp och själ behöver nog det… nej man har fint sällskap av en fyrbent vän, saknaden efter mina två är stor. Vissa cyklister kanske har otur när dom tänker…
      Jag tycker pojkarna skulle haft spö också, kan ingen annan uppfostra kanske någon annan måste göra det. Man ska för det första respektera att en hund vaktar en gård. Hur gick det med hunden sedan då?
      Rektorn skulle kommit ut med pojkarna och en ursäkt hade varit på sin plats.

  4. Underbart med dessa djur som uppskattar snö. Har sett härliga bilder med hundar som far runt som yrväder, men just nu är snön på väg att i rask takt försvinna hos oss.

    • Ja det var roligt att bara fota på med mina hundra det finns ju bara tusentals bilder 🙂 Här ligger det mer snö kvar än på bilderna idag.

  5. Tusen tack för länken:-) Det jag skrev då för två år sedan skulle jag kunnat skriva idag också:-) Bilderna är lika härliga nu som då.
    Det är en himla tur att du har så många fina minnen både på bloggen och i huvudet, så att du kan falla tillbaka på nåt roligt nu när du är ”handikappad”.
    Du ska veta att jag tycker otroligt synd om dig. Jag vet att det inte hjälper, men ändå.

    • Tack BP! Det finns alltid ljusningar mot slutet. Jag är snart med i matchen igen. Jo det finns helt fantastiska minnen, dessutom har jag nästan fotografiskt minne.

  6. Vilket underbart fint minne å du hade fotat allt så det blev nästan levande igen……
    Har förstått att hundar blir som en familjemedlem, nästan som ens barn.

    • Jo hundar kommer en mycket nära när man lever med dem i 24 timmar om dygnet. De får liksom en egen plats i ens liv. Denna promenad var extra rolig då hon virvlade så i snön. Lola verkligen älskade snön. Hon lärde sig att posera ska du veta precis som den andra vita saken. Stubbar och stenar och vid bäckar har jag många bilder på dem två. Hon hoppade ofta i bilspåren när snön låg hög.

  7. Härligt minne med hund och skogar

    Det är mycket sådant som kommer upp nu när man ingen älskvärd hund har vid sin sida.. Är otroligt saknad både för er och jag saknar min/mina hundar och andra djuren med.

    Bilderna är vackra med snön och att det fastnade snöklumpar är bara för vissa raser, min lilla slapp sådant!

    Trevlig kväll!

    • Tack! Ja vi klippte dem ofta… denna svarta hade en annan päls lite besvärligare än den vita saken. Där rann allt av 🙂 Men hon var klurigare att lösa hindren 😉 När det vart mycket snö då stannade hon för hon viste hon blev lyft då 😉 Man ska ju inte titta sådana bilder och minnas egentligen… jo jag förstod hur nära ni stod.

  8. Härliga vinterbilder i kombination med en lika härlig vovve.
    Hade gärna haft lite mer skog runt mig, jaja, det finns men jag orkar inte ta mig dit, för långt bort. 😉

    Ha en skön kväll.

    /Guldkryckan

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *