Some image

Orsakullans utmaning 3 september. Det tråkigaste jag upplevt.

När jag inte fick möte vid grinden… du hörde bilen innan jag svängande in på gården.

                                                        Matte berättade att du satt många gånger vid dörren om den var stängd när tiden började närma sig jag skulle komma hem.

Jag höll dig i min famn, du fick ligga i din favoritplats hos mig. Dina andetag gick ned. Dina hjärtljud avtog… jag pussade dig god natt för en sista gång, lade dig ned. Stoppade om dig en sista gång under den röda filten på den fint ombonade britsen. Jag släckte de tre ljusen och lämnade dig. Detta hände för två år den 31 augusti.

Vi försökte i dagarna tre på djursjukhuset att vända din infektion i lever och bukspottkörtel. Vi fick där ta det snabba tunga beslutet på dag 3 att skona dig nu. Då och då under lördag och söndag blixtrade du upp och gav oss hopp. Men men ditt varma hjärta orkade inte mer.

Det finns många, många minnen… På mornarna när jag vaknade kom ditt lille huvud upp och du blickade ut, tittade på mig och tittade ut, regnade det somnade du om. Smutsig och blöt ville du aldrig bli.

Tack för alla fina morgonpromenader, som här i tidig morgonsol, en kall frostig morgonhöstdag från din favoritplats vid havet.

Påminns om alla stränder vi vandrat på över stock o sten från tidiga mornar och sena kvällar.

Glömmer inte heller de tre dagar vi gick spårningskursen ute i skogen, terrängen var eländig stundtals. Du fick ett litet diplom för du var så duktig. Du somnade på stigen ibland av trötthet men strax i nästa övning spårade du upp mig under granen var så ofattbart. Jag trodde du missade mig, men jag hade ju gått den kroken du följde mina steg. Du gjorde mig stolt, speciellt när kursledaren berömde att vi tog med en så liten hund. Hade ju en aning vad dina gener var framavlad till, men inte att du spårade så klockrent.

Glömmer aldrig då jag hade snubblade där på stigen… din syster och du hade vänt om då jag fastnade i en gren på när jag sprang med er på den stigen vi vandrat så många gånger. Några slickade mig på pannan.

Jag njöt lika mycket som dig ute i skogen. Dina små ben forcerade galant alla hinder som kom i din väg. Kunde du inte hoppa över smet du under. Du hade blixtsnabba lösningar.

Du hade full span på gården.

Tidigt på riktigt innan solen går upp.

Era två blickar glänste då man sa: Ska vi gå ned till stranden? Ni drog som en pil på led. Vid havet trivdes både du och jag. 

Ska jag bada blick.

Naturligtvis var du ett bra fotoobjekt när din päls gick i ljust.

På årsdagen då du fick somna in, 31 augusti tänder jag ett ljus på en av dina favoritplatser. 


Tack min fina vän för att jag fick dela din resa. Jag kommer aldrig att glömma alla våra härliga minnen.

                                  Tomheten var det värsta jag fick uppleva då du var borta.

Orsakullans utmaning fortsättning in i september.

8 svar till “Orsakullans utmaning 3 september. Det tråkigaste jag upplevt.”

  1. Åh, herre gud, hur hamnade jag här?
    Dina foton och dina ord är ljuvliga, om än sorgliga.
    ”En sorg i rosenrött”. Otroligt hur du kan dela med dej av dina känslor.
    Så glad att ja hittade hit. Varma hälsningar.

  2. Tack Ruth! Trevligt att du hittade hit. Jo Lille T var lämpliga fotoobjekt alla dagar i veckan. Hon gav mig massor av kärlek och framför allt mycket glädje. Hälsning tillbaka.

  3. Lika svårt kändes det när vi blev tvungna att ta bort våra två katter, Grållen och Svarten. Det är 12 år sedan, men jag får ännu tårar i ögonen när jag ser bilder på dem, speciellt Grållen som var min katt! Nu har jag ingen liten mjuk grå tass som sitter på köksbordet och leker med pennan och suddgummit när jag löser korsord….. ♥
    /Ingrid

  4. Vilken varm och fin text om lilla Tuss. Vissa bilder minns jag, den med ekorren och den med rådjuret är fastetsade på näthinnan. Tuss hade DET, helt klart. Det är alltid så hemskt när en familjemedlem går bort. Då spelar det ingen roll om det är en människa, en hund eller en katt.
    Tuss var väldigt speciell!

    • Tack BP! Alla bilder var inte publicerats förens nu, några behåller jag liksom. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att en fyrbent vän kunde betyda så mycket.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.