Lördagsmorgon var kall och mulig, dock inget regn. Mössa och vantar fick åka på.
Flitig som en myra vet jag inte om det stämmer… men det är ju klart är det kallt så.
Klantarsel till fotograf. Ögonen som är de finaste och de viktigaste.
Vi tog mellanturen via Nacka tjärnen.
Blåsipporna sträcker sig efter ljuset.
Nu har jag döpt denna plats till: Vitsippedalen 🙂
Då blir detta: Mellanslänten 🙂
Suck!!! Måste jag sitta still igen?
Hemma på gården i den egengjorda skogstrappen.
Bilden med Lola och kvisten som täcker hennes ögon påminner om när man lägger en svart remsa över ögonen, när man inte vill att någon känner igen en person. Så gjorde man åtminstone förr. Nu blurrar man ju hela ansiktet;-)
Tänk vilket omväxlingsrikt landskap du har nära dig. Jag menar när man döper olika platser, då blir ju landskapet genast mera intressant. Tycker jag då.
Vackert!
Så fint med sipporna. Min hund vägrar titta i kameran, han vänder ner nosen direkt då kameran kommer fram, envisa jycke!