Nacka 144

Det är fantastiskt hur minnen från barndomen kan väcka så levande känslor. Att tänka tillbaka på dofter, och ögonblick som format oss är som att bläddra i ett gammalt fotoalbum. Låt mig ta dig med på en liten resa tillbaka i tiden. 

Grisgrytan – ett namn som bär med sig en hel värld av minnen. Doften av kokande hopkok, den varma ångan som stiger upp, och ljudet av den stora träskeden som rör om i grytan. Morfar, med sina kraftiga arbetarhänder och vänligt öga, stod där ute och skapade magi. (morfar hade bara ett öga, det andra var av emalj) Kanske var det överblivet från mustig ärtsoppa, en köttgryta med rotfrukter eller kanske några halvan av knäckebröd som skulle kokas ihop. Oavsett vad det var, så var det en stund av gemenskap och värme.

Det är en portal till barndomens nyfikenhet som fanns där mellan generationerna. Så när jag tänker tillbaka på den där grytan, låt den ta dig med på en resa tillbaka till en tid då allt var enklare och hjärtat var fullt av förväntan.

Morfar Tyko, en man av en svunnen tid, bar på kunskap och erfarenheter som vi bara kunde ana. Hans recept var inte nedskrivna någonstans – de fanns i hans huvud och hjärta. Han visste precis på ett ungefär vad han hade i, när det var dags att röra om och när det var dags att låta grytan puttra tills allt blev smakrik och nyttigt för grisarna..

Och där stod jag som ett barn, med stora ögon och en nyfikenhet som inte kunde mätas. Jag såg på när morfar trollade fram läckerheter från enkla ingredienser.

Grisgrytan – ett namn som bär med sig så mycket mer än bara mat. Därnere i luckan under lade morfar in klyven ved som smattrade så fint till den puttrande grytan. Det var nog här jag började förstå uttrycket: Vart ska sleven inte vara om inte i gryten 🙂

Allt överblivet från köket samlades i rostfri bunke i mormors kök. (den hinken har jag ärvt)

Att stå där som en liten palt med stora ögon, fascinerad av världen omkring sig, är en känsla som många av oss kan relatera till. Det är som om tiden stannar för ett ögonblick, och vi blir helt uppslukade av det vi ser och upplever. Locket det fick jag aldrig lyfta på. 

Absolut det roligaste var att se på när grisarna mumsade i sig det hela där i den stora matskålen i svinstian, det ljudet glömmer jag aldrig. Tyko pratade alltid så vänligt med de två grisarna när vi klev in i stian. Hur det hela smakade förstod jag när det strömmade ut nöff, nöff 🙂 

Det dök upp en liknade gryta upp till försäljning, jag var inte sen att fråga om att få låna bilderna. Stort tack Jessica Nordkvist 🙂