För mer över 25 år sedan hittade jag detta övergivna huset stå där i sin dunge. Nu gömmer det sig mer och mer i sin vegetation.
Tänk när far i huset slog stolt i den sista spiken för husets bro.
Numera förmultnar dess fasad.
Tänk när far yxade stockarna.
Mor kanske kallade denna hylla för sin högra.
Respektive sin vänstra hylla där i skafferiet.
Vid termometern satt man och drack satt morgonkaffe och studerade yttertemperaturen.
Den här fick mor bestämma en dag som varit.
Tänk så många gånger någon tittade ut en morgon eller kväll…
Fri tolkning.
Tänk när mor serverade nybakade bullar ur sin nya Husqvarna vedspis.
Har sätt förmodligen alla barnen och stirrade in i elden mången gång, far kanske gungade i sin gungstol och tände sin pipa, och mor stickade ett par vantar.
Nära till stod vedboden kanske fars Amazon fick stå inne över nattens mörker.
Jag lämnar åter detta hus till sitt öde.
Tänk när man kund köpa kaffe i plåtburk,( ser ju två sorter i ”ditt” skafferiet) minns så väl hur jag fick välja motiv på de stora burkarna som hade Carl Larsson motiv. Hur mormor sedan köpte plastlock till burkarna och återanvände dem till kakburkar.
Ha en fin tisdag!
Tack LillaSyster! Jo det var tider det 🙂 Min mor gjorde likadant med plastlocken.
Finns huset kvar i er ägo? Förstår det är en nostalgitripp att besöka det, roligt med dina tankar kring vad du visar i bilderna.
Huset är inte i vår ägo, det är ett hus jag sprungit på när man är ute i skog och mark.
Mycket trevligt inlägg Åke. En tidsresa både för huset och dig.
Naturen tar tillbaka. . .
Tack Barbro! Jodo naturen tar tillbaka.
Vilken fantastisk resa i tiden i erat gamla hem. Många minnen där.. Minns alla de plåtburkar som fanns förr.. ibland så saknar man vissa utav dem.
Funderar vart detta hus ligger, gissar det inte är allt för långt borta från där jag befinner mig just nu?
Trevlig grå mulen Tisdag! 😉
Tack Åsa! Huset är inte i vår ägo. Det är ett hus jag hittat när man är ute i skog och mark. Huset finns typ 10 mil västerut från där jag bor. Jag brukar stanna till och promenera en bit när jag passerar där. Man utger aldrig vart man hittar öde hus.
Vilken skönhet mitt i allt förfall! Hoppas att huset får vara i fred och multna ner och återgå till naturen i lugn och ro!
Ha en fin fortsättning på veckan!
/Ingrid
Tack Ingrid! Huset är i rädd bart skick ännu. Jag har en svåger som restaurerar hus i mycket sämre skick. Ett hus har en själ, och där är jag beredd att hålla med till 100 %. Man vet aldrig vad jag hittar på…
Vilket vackert å fint reportage, ja tänk så många minnen det finns i sådana övergivna gamla hus, tur att det finns en å annan som bevarar dem eller rustar upp dem
Detta hus har en klar potential. Man vet aldrig 🙂
Du, Tony och Barbro verkar följas åt med att nosa upp undangömda ödehus som alla har glömt. Undrar vem som äger huset och varför det har lämnats till sitt öde. Byggnaden eggar verkligen fantasin, och jag gillar din berättelse skarpt:-)
Tack BP! jag lider lite med detta hus själ. Ja Tony & Barbro har klart en fin inställd radar 🙂
Jag är så fascinerad av alla dessa ödehus, men samtidigt blir jag lite ledsen. Det är så mycket själ i dem… och ingen orkar eller vill rädda dem. Ser så många under mina resor i norra Sverige…
Ja man fascineras av alla hus som lämnats åt sitt öde. Här i norr är det väl mycket att arvingarna flyttar ut från orten. Man blir berörd av husets själ helt klart. Vist blir man ledsen, en plats man byggde valdes ed gång i tiden tex… det fanns en tanke bakom.
Vilket stycke historia som nu försvinner så sakta. Fina bilder och talande text under. Jag har själv fotat nåt liknande hus för ett antal år sedan och gick in i huset men jag fick såna vibbar så jag gick ut igen.
Ha nu en skön onsdag
Hälsning från Malin
Tack Malin! Den här dörren är rejält förspikad så man tar sig inte in. För att visa respekt tar jag mig inte in. Jag har ju själv byggt mycket och planerat hur ett hus ska fungera med spis, utsikt som vart sovrum ligger och ljusinsläpp så jag tar åt mig angående ett hus själ. Tänk bara att samlas vid öppenspisen vid jul när tomten knackar smyger förbi med sin ljuslykta och barnen följer det hela med stora ögon.
r man ser ett ödehus som står ensamt och förfallet så kan fantasin inte låta bli att tänka på hur det var när det fanns folk där. Tänk på varför det står så tomt och ensamt bland buskar och sly Vem äger det? Vad hände. Varför blev det som det blev. Nog funderar man alltid?
Ja man tänker så helt automatiskt när man står och tittar in. Det var ju ett helt fungerande hus en gång i tiden. Man vilade, sov, bakade och åt. Kanske jagade, fiskade åkte skridskor på sjön vintertid, barnen badade så glatt om somrarna… många tankar far igenom sitt huvud och man funderar på ödets väg.
Vackert, men så sorgligt att det ska behöva gå så för ett hus som en gång var fullt av liv.
Ha det bra!
Tack Lena! Visst man tanker ju så. Det här huset är rekorderligt byggt för att fylla en funktion många är framöver då.