Det är fantastiskt hur minnen från barndomen kan väcka så levande känslor. Att tänka tillbaka på dofter, och ögonblick som format oss är som att bläddra i ett gammalt fotoalbum. Låt mig ta dig med på en liten resa tillbaka i tiden.
Grisgrytan – ett namn som bär med sig en hel värld av minnen. Doften av kokande hopkok, den varma ångan som stiger upp, och ljudet av den stora träskeden som rör om i grytan. Morfar, med sina kraftiga arbetarhänder och vänligt öga, stod där ute och skapade magi. (morfar hade bara ett öga, det andra var av emalj) Kanske var det överblivet från mustig ärtsoppa, en köttgryta med rotfrukter eller kanske några halvan av knäckebröd som skulle kokas ihop. Oavsett vad det var, så var det en stund av gemenskap och värme.
Det är en portal till barndomens nyfikenhet som fanns där mellan generationerna. Så när jag tänker tillbaka på den där grytan, låt den ta dig med på en resa tillbaka till en tid då allt var enklare och hjärtat var fullt av förväntan.
Morfar Tyko, en man av en svunnen tid, bar på kunskap och erfarenheter som vi bara kunde ana. Hans recept var inte nedskrivna någonstans – de fanns i hans huvud och hjärta. Han visste precis på ett ungefär vad han hade i, när det var dags att röra om och när det var dags att låta grytan puttra tills allt blev smakrik och nyttigt för grisarna..
Och där stod jag som ett barn, med stora ögon och en nyfikenhet som inte kunde mätas. Jag såg på när morfar trollade fram läckerheter från enkla ingredienser.
Grisgrytan – ett namn som bär med sig så mycket mer än bara mat. Därnere i luckan under lade morfar in klyven ved som smattrade så fint till den puttrande grytan. Det var nog här jag började förstå uttrycket: Vart ska sleven inte vara om inte i gryten 🙂
Allt överblivet från köket samlades i rostfri bunke i mormors kök. (den hinken har jag ärvt)
Att stå där som en liten palt med stora ögon, fascinerad av världen omkring sig, är en känsla som många av oss kan relatera till. Det är som om tiden stannar för ett ögonblick, och vi blir helt uppslukade av det vi ser och upplever. Locket det fick jag aldrig lyfta på.
Grisgrytan, fina minnen och fint att du förmedlar dem.
Så är det ju, dofterna sitter kvar länge, länge, likaså är det med känslorna runt det hela, allt som man tänkte osv..
Ha det gott på alla sätt!
Tack Äventyret Framtiden! Jo så hade vi godaste skinkan i världen till jul åxå 🙂
Med den texten kan jag ju se din morfar och dig fixa maten till grisarna. Trodde du köpt grytan….hade ju varit snygg i trädgården med växter.
Tack LillaSyster att du kunde se lilla Åke stå där ”la mä” (som morfar yttrycket sig) Jo det hade varit fint, men HSB eller Facit du vet har också åsikter 😉 Nu är det en fönsterhylla i tvättstugan på G 😉
Jag gillar namnet Tyko – också:-)
Du har verkligen varit med om det mesta på alla sätt även som barn. Och du minns så mycket som du delar med dig:-)
Jo en har minnet fullt… ska bara försöka få det hela på print 😉 Nu blandade jag lite AI också då 🙂
Svar: Misstänkte det. Att du blandade din egen text med AI. Har du kollat hos Byblixtra. Du som är världens bästa fotograf kanske vill också använda AI för dina bilder. Kolla hennes blogg!!!
https://byblixtra.se/om-du-vill-lara-dig-mer-om-ai/
Jo en har varit och studerat Moderskeppet, men inte klivit på än. Världens bästa fotograf jo en får tacka 🙂 Jo det gäller att vara med i tekniken liksom…
Jag har också starka minnen av min morfar. F.d. fjärdingsman med en stark åsikt om vad som var rätt och vad som var fel. Han blev 103 år. Den höga åldern berodde, enligt honom själv, på att han varje dag tog en liten sup och tränade upp styrkan genom att lyfta en stol över huvudet 10 gånger varje dag.
Tänk så mycket jag hade velat fråga den äldre generationen om. Tyvärr fanns inte samma intresse för det gamla då som det finns idag. Synd.
Vad trevligt att du har starka minnen från din morfar. Liten sup och träna med stolen lät ju trevligt 🙂 ja vist ångrade man sig att man inte intervjuade de äldre mer. Tänk vad kunskap de satt inne med. Nu ska jag få äran att besöka hans föräldrahem och få information eftersom det är en kusin till min mor som äger det här på ön.
Jag blir alltid lite avundsjuk när jag ser å läser om dina fina gamla minnen, en annan har nästan inga bilder kvar….. 🙁
Det fanns nån liknande mickapär i morsans källare, men det var mer en slags tvättbalja som hon dock använde som uppsamlare för all möjlig bråte.
Nu ha jag ett otroligt minne (utan skryt) Alla fars & mors bilder förutom mitt 1:a fotoalbum som mor och far skapade brann upp 2006 när mitt föräldrahem gick upp i rök. Alla smalfilmer som mor hade i en soffa i vardagsrummet hade hon burit med i källaren några veckor före som tur var. Så på film har jag mycket fina minnen jag har börjat rodda i nu.