Tåget rullar ut från perrongen, Lokföraren Tove ökar farten och vi lyssnar till vad alla har att berätta om dass.
Med dass växte jag upp med redan som småben, här ett plock från min älskade plats där vid Holmsjöns strand
Här står jag vid stenarna som leder till dasset, som ettåring täljer Åke och min far barkbåtar där utanför. Jag antar att det är min kära mor som agerar fotograf.
52 år senare sitter jag som min far satt och mitt barn följer likadant, men nu uppdaterar vi våra smartphones till i OS 6.0.1
Ytterligare några år senare verkar sagan närma sig ett slut. Tänk att en storm kan förstöra så många minnen. 
Bara för något år sedan försökte Åke sig på en räddningsaktion med dotra. Men det fick bli ett nytt dass där på andra sidan stugan, jag bidrog med några snickringstimmar och överlämnade en gammal dassdörr där från Alnön jag sparat. Alla sagor har ett slut.
Så härligt inlägg om dass! Glatt, minnesrikt, sorgligt när vinden tar i för mycket och så ett nytt som får nya minnen med tiden. Tidens gång.
I din länklista finns jag inte, är nog med fortfarande och både kör och åker tåg
Tack för att du länkar till alla som brukar vara med.
Ha en finfin söndag!
Vilket härligt inlägg … tyvärr då med ett sorgligt slut för dasset …
Kul inlägg om dass. Jag har själv erfarenhet av dass när mina föräldrar hyrde en banvaktsstuga i Stöde Österlo. Där hade vi ett jättefin dass som föräldrarna skötte om och dekorerade kul.
Så häftigt att ha två bilder från samma ställe men 52 år emellan. Vad sorgligt det är att se bilden där dasset håller på att falla ner och sen bara rasa. Tyvärr tar alla sagor slut en gång
Härligt inlägg
Ha en skön söndag
Hälsning från Malin
Fina bilder.
Ja, allt har sin tid så även dasset!
Härligt och så sorgligt men men .. det har varit väl brukat under åren 🙂